What We Want
People are social beings. Through relationships we learn to trust our environment and experience ourselves. The project deals with the realities of life and longings of couples with mental disabilities and wants to make visible that this love is often in a field of tension, between wanting, being allowed and self and external determination. The self-image of a person with intellectual disabilities arises through social interaction – depending on how much tolerance the social environment (parents, educators, legal guardians and society as a whole) shows towards them and how much scope they are given, it increases the concept of self and consequently the concept of relationship. Growing up with a disability in our society is certainly associated with feelings of fear and powerlessness. Fear of being different. Fear of never being tolerated. Fear of being (pre)judged. Fear of never really belonging. Fear of not being able to do what you want. It takes a lot of courage. Although terms like “inclusion” and “social participation” postulate the opposite, people with disabilities live in a parallel universe. Since there are no common points of real contact, fears of the strange and perhaps even explicit fears of dealing with people with disabilities can develop. Love and partnership are issues that are of great importance to all of us and are often associated with fears and insecurities anyway. They are universal. Unfortunately, these are not a matter of course for people with disabilities. They give each other support, trust, happiness and hope for social acceptance and a certain normality through their partnership. The feeling of being part of society. Precisely because in our culture it is normal for the majority to live in a partnership – where fears can be shared and can become courage. “I want to show that these people exist, often in secret, and that they cannot be excluded from the public discourse on equality and structural distribution of power.” Sabine Findeisen asserts.

AUTHOR BIOGRAPHY
Sabine Findeisen (b. 1982, Karl-Marx-Stadt) is a German photographer. While she was in high school books, music, films and photography became very important tools for her, and she got in touch with Dorothea Lange, Tina Modotti and Diane Arbus from whom she drew a great fascination. After graduating, she first began to work in the social sector to “do something right” as she says and because she always had a great interest in the life of people in special life situations. After she had successfully completed this, she still felt the dream of photography and finally found the courage to live it by applying to study Photojournalism & Documentary Photography. “I want to photograph social worlds and make them visible to outsiders in order to possibly bring about changes – even if this could only be a change in their perspective” she explains to define her work.

What We Want
Ihmiset ovat sosiaalisia olentoja. Ihmissuhteiden kautta opimme luottamaan ympäristöömme ja kokemaan itseämme. Tämä projekti käsittelee elämän tosiasioita sekä kehitysvammaisten parien toiveita ja haluaa osoittaa, että tämä rakkaus on usein jännityksen alainen: halun, sallitun sekä oman ja vieraan hallinnan välissä. Kehitysvammaisen omakuva kehittyy sosiaalisesta kanssakäymisestä – riippuen siitä, miten paljon suvaitsevuutta sosiaaliympäristö (vanhemmat, opettajat, huoltajat ja yhteiskunta kokonaisuutena) kohdistavat heitä kohtaan ja kuinka paljon tilaa heille suodaan. Se kehittää omakuvaa ja samalla suhteiden käsitettä. Kun kasvaa yhteiskunnassamme kehitysvammaisena, on varmasti täynnä pelkoa ja voimattomuutta. Pelkoa, että on erilainen. Pelkoa, ettei koskaan tule suvaituksi. Pelkoa, että joutuu tuomituksi tai kohtaa ennakkoluuloja. Pelkoa, ettei koskaan oikein kuulu mihinkään. Pelkoa, ettei pysty tekemään, mitä haluaa. Siihen tarvitaan paljon rohkeutta. Vaikka sellaiset termit kuin “inkluusio tai “sosiaalinen osallisuus” edellyttävät päinvastaista, kehitysvammaiset elävät rinnakkaisuniversumissa. Koska ei ole olemassa todellisia kosketuskohtia, voi kehittyä vieraanpelko tai konkreettisesti pelko kontaktista kehitysvammaisen kanssa. Rakkaus ja parisuhde ovat tärkeitä meille kaikille, ja ne ovat usein muutenkin yhteydessä pelkoihin ja epävarmuuksiin. Ne ovat maailmanlaajuisia. Valitettavasti nämä eivät ole itsestäänselvyyksiä kehitysvammaisille. He antavat toisilleen tukea, luottamusta, onnea ja toivoa sosiaalisesta hyväksymisestä ja tietyn normaliuuden parisuhteessaan. Tunteen, että he ovat yhteiskunnan osa. Juuri sen takia, että yhteiskunnassamme enemmistölle on normaalia elää parisuhteessa – joka auttaa jakamaan pelot ja josta saa rohkeutta. “Haluan näyttää, että nämä ihmiset ovat olemassa, usein salassa, ja että heitä ei voi sulkea pois julkisesta keskustelusta tasa-arvosta ja rakenteellisesta voimanjaosta, Sabine Findeisen sanoo.

TEKIJÄN BIOGRAFIA
Sabine Findeisen (synt. 1982, Karl-Marx-Stadt) on saksalainen valokuvaaja. Kouluaikoina kirjat, musiikki, filmit ja valokuvaus tulivat hänelle todella tärkeiksi, ja hän otti yhteyttä Dorothea Langeen, Tina Modottiin ja Diane Arbusiin, joilla oli häneen huomattava vaikutus. Valmistuttuaan hän aloitti työt sosiaalialalla tehdäkseen jotakin oikeaa, kuten hän sen itse ilmaisee. Häntä on aina kiinnostanut sellaisten ihmisten elämä, jotka elävät erikoisissa elämäntilanteissa. Kun hän oli menestyksekkäästi tehnyt tämän, hänellä oli vieläkin unelma valokuvauksesta, ja hän löysi vihdoinkin rohkeuden toteuttaa sen hakemalla opiskelemaan oppiainetta nimeltä Photojournalism & Documentary Photography. “Haluan valokuvata sosiaalisia maailmoja ja näyttää niitä ulkopuolisille saadakseni mahdollisesti muutoksia aikaan – vaikka muutos olisi vain perspektiivin muutos”, hän kertoo työtään määritellessään.

What We Want – Vad vill vi
Människan är en social varelse. Genom människorelationer lär vi oss att lita på vår omgivning och upplever vår egen identitet. Detta projekt behandlar livets realiteter och längtan hos par med mental handikapp. Projektet vill synliggöra att denna typ av kärlek ofta ligger i en spänningsfält mellan åtrå, tillstånd och jaget och bestämningarna utifrån. Självbilden hos en människa med intellektuella oförmågor förbättras genom social interaktion – beroende på hur mycket tolerans deras sociala omgivning (föräldrarna, lärare, lagliga vårdnadshavare och samhället i sin helhet) visar mot dem och hur mycket utrymme dem ges. Detta tillåter deras konsept om jaget bli förbättrad och följaktligen även konseptet om förhållanden. Att växa upp med en handikapp i vårt sammhälle är säkert associerad med känslor av rädsla och maktlöshet, med fruktan om att vara annorlunda. Fruktan att aldrig bli tolererad. Fruktan att bara tömd, även på förhand. Fruktan att aldrig riktigt tillhöra. Fruktan att inte kunna göra det du verkligen vill. Sånt kräver mycket mod. Även om termer som ”inkludering” och ”social medverkan” förutsätter det motsatta, människor med handikapp lever i ett parallelt universum. Eftersom det inte finns några gemensamma, riktiga kontaktpunkter, så är det möjligt att det uppstår rädslor för det främmande och kanske även rent av rädslor för att ha nåt att göra med handikappade människor. Kärlek och partnerskap är mycket viktiga frågor för oss alla och de förknippas ofta med rädslor och osäkerhetsmoment i alla fall. De är universella. Dess värre, dessa frågor är inte XXXXX De ger stöd till varandra, tillit, lycka och hopp om social akseptans och en viss normalitet genom sina partnerskap. En känsla att vara en del av samhället. Precis som det är normalt för majoriteten att leva i partnerskap – där rädslor kan delas och kommuniceras och där de kan förvandlas till mod. ”Jag vill visa att dessa människor existerar, ofta i hemlighet, och att de inte kan uteslutas från den offentliga diskursen om jämnstäldhet och strukturell maktfördelning.” hävdar Sabine Findeisen.

UPPHOVSPERSONENS BIOGRAFI
Sabine Findeisen (f. 1982 i Karll-Marx-Stadt) är en tysk fotograf. Under sina hödstadietider blev böcker, musik, film och fotografering mycket viktiga medel för henne. Hon kom i kontakt med Dorothea Lange, Tina Modotti och Diane Arbus och hon fascinerades mycket av dem. Efter slutexamen började hon först arbeta inom sociala sektorn för att ”göra nåt rätt”, som hon säger och för att hon alltid hade stort intresse för människor i speciella livssituationer. Efter att avslutat detta med framgång, hade hon alltjämt drömmen om fotografering. Till slut hittade hon modet att förvärkliga det och hon ansökte till studier av fotojournalism & dokumentär fotografering. ”Jag vill fotografera sociala världar och göra dem synliga för utomstående för att eventuellt medföra förändringar, även om det skulle kunna vara en förändring i deras perspektiv.” förklarar hon för att definiera sitt verk.